.

.

Vet så mycket

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Tue, May 17, 2016 13:32:27

Jösses vad allt ska vara svårt att göra nuförtiden...svårt att ta sej upp på morgonen...svårt att äta, svårt att föra en konversation, svårt att ta initiativ, svårt att vara utomhus svårt överhuvudtaget att stå upp...det enda som funkar någorlunda av sej själv är att andas...även om avsaknaden av andning skulle vara något att föredra i dessa tider...

så arbetsförmedlingen skickade iväg mej på en mystisk kurs för arbetslöst kulturfolk...meningen var att vi skulle lära oss att ”marknadsföra” oss själva och den osagda men ändå uppenbara agendan var att vi/ the lost cause skulle kanske kanske få någon tillstymmelse av självförtroende på kuppen...jag gick in för det ganska hårt utan någon känsla av självbevarelse alls och förklarade redan första dagen för gruppen att jag inte tror att det finns någon användning för mina particular set of skills i dagens samhälle eller i hela världen heller för den delen och sen fick jag leva med de awkward blickarna från resten av gruppen resten av veckan...så inte nog med att ens självförtroende är någonstans under bottenhavet, man fick även veta att man var socialt jätteklumpig och kunde inte känna av stämningar what so ever...en underbart angenäm vecka hade tagit sin början...


vi delades upp i grupper och fick jobbiga ord att tänka över...det handlade om nytta och utbud...vad ville vi med våra liv? Vad hade vi att erbjuda? Vad var slutprodukten? Vad ville vi få fram? Vad för avtryck...jag tänkte inte så länge...jag vet vad jag vill lämna efter mej...något så fundamentalt...något så genuint uppenbart...något som är så självklart att man alltid borde ha det tatuerat på alla kroppsytor man har...något stenåldrigt...något så fundamentalt jävla barnsligt...”jag vill rädda världen”...

den stackars arbetsskadade fotografen i min grupp stirrade så som man gör på en klart sinnesrubbad individ som av någon outgrundlig anledning blivit utsläppt för tidigt...hon började trevande prata om skogar som behövde räddas som att jag hade agenda eller pondus att göra en sån sak men redan innan jag sagt de där förödande orden visste jag att jag aldrig skulle kunna förklara vad jag menade...en så kallad sista spik i den allt för välkända konversationskistan...

det handlar inte om något skanderande med fanor med ord jag inte förstår...det handlar inte om resultat som hamnar på förstasidan...eller så handlar det om det...det handlar om den känslan när du sätter på radion och du hör en låt som du just vid det tillfället verkligen behövde höra...det handlar om en infallsvinkel du behöver men inte sett...det handlar om något du behövde men inte visste du behövde, höjdpunkten i ett flöde du annars hade ignorerat...det där du inte visste du behövde just då...genom en bild, en text, en låt, en berättelse eller vad fan som helst...jag vill rädda världen för dej då...det är allting och inget...rätt för någon ingenting för någon annan men bara det är rätt för någon just då just där så var det värt det...någonstans djupt inne i mej vet jag att jag en gång kunde anfalla ”rädda världen” med någon form av framgång men just nu är det ljuset väldigt svårt att se...som att försöka se något genom ett tjockt lager tjära...det går inte...detta vet jag...jag vet så otroligt mycket...

jag vet att jag inte kommer att rädda värden...jag vet att jag inte har pondus eller social skills att föra mej i någon form av umgänge med eller utan verbala plågor från mej...jag vet att jag bara är en påfrestning för allt omkring mej...jag har bara en min kvar att ge och det är ett buttert stenansikte...arg på världen arg på alla i den men egentligen är jag så otroligt arg och så otroligt besviken på mej själv så att besvikelsen har blivit en nyttig mask av ilska i alla sociala sammanhang...de dagar jag inte behöver säga ett ord är bra dagar...när jag åker buss står jag i mittgången för jag VET att ingen vill att någon ska sitta bredvid en speciellt en sån som jag...jag vet att jag bör hålla mej utom synhåll för att alla ska ha det bättre...jag vet att min existens inte tillför något förutom arbetsförmedlingens kurser i marknadsföring...jag vet att ingen marknadsföring i världen kan marknadsföra mej...jag vet att jag aldrig kommer att betyda något där jag vill betyda något...jag vet mycket väl att det är svårt att stå upp nu...jag vet hur mycket bättre det är att bara ligga ner...

det spelar ingen roll om någon får en ilning av sympati och säger att jag är rätt okej ändå...jag kommer ändå till slut någon gång vara ensam med all min enfaldighet igen...jag ser ingenting av det som räknas för jag är under ett tjockt lager av tjära...det enda jag ibland ser är en stackars fotograf i en gruppuppgift som fick mycket mer än hon bad om när hon frågade mej vad jag ville göra med mitt liv...jag ser tomhet och tystnad...det välkända berget av otillräcklighet som sträcker sej bra långt över havet av hopplöshet...och jag vet så mycket...så otroligt mycket...

snälla kan jag inte få lära mej något som jag inte redan vet?...











  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.