.

.

Sen ställde de sej upp...

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Tue, May 12, 2015 22:28:15

Från den 1:a Dec 2014

Då man jobbat med något under så många dagar och klippt fram och tillbaka…Filmrutor hit och dit och ljudnivåer upp och ner…efter ungefär femtielfte titten och då man är vääääldigt mätt på upplevelsen så vet man verkligen inte om det man jobbat på är bra eller dåligt…så på den stora premiärdagen så hade nervositeten uppnått förut oanade höjder…inte bara för att man var rädd att all ström skulle gå i hela Vänersborg just precis på klockslaget för premiären…eller att en meteor skulle slå ner på biografen och göra det till en otrevlig situation…eller att en otippad zombieapokalyps skulle bryta ut i biomörkret…de där vanliga grejerna att oroa sej för alltså…man var även nervös över att det man hade gjort inte alls var så vidare bra…man visste liksom verkligen inte längre…

klockan blev 19:30 och vi stod nu allihop på trappen till stora biografen i Vänersborg och peppade upp oss så mycket som fyra nervvrak kan peppa upp varandra…vi svajade in i lokalen och möttes av alldeles mycket mer folk än vi trodde skulle komma…mörkret föll i salen och det blev dags att visa vår lilla dokumentär om våra svettiga åtta månader…

alla skrattade på rätt ställen…applåder smögs in lite här och var…men framför allt…alla verkade vara genuint engagerade i vad de såg…snabbt byttes nervositeten ut mot en mystisk gåshud och stolthet men sen blev jag lite ledsen…ledsen över att jag visste att filmen snart skulle vara slut och då skulle den här känslan avta mer och mer för att sedan helt försvinna…om jag hade kunnat hade jag stannat kvar i de 45 minuterna för evigt…filmen var inte dålig alls utan det bästa jag har fått äran att vara med och utforma hittills…Hannes klipparbete var top notch, vi skötte oss exemplariskt bra däruppe på duken och man kunde känna kärleken i rummet…

ljuset tändes och vi hade ingen direkt plan för det som kom sen men vi ställde oss upp och bugade artigt…men sen ställde de sej upp och applåderade…jag kunde knappt få fram ett ord innan det och absolut inget efter det…vi var alla märkbart tagna och ögonen var fulla av de där tårarna som är av absolut bästa sorten…

så jag kommer att vara evigt tacksam för alla fina människor i det rummet. Tack för att ni gjorde den där kvällen till lätt den bästa i mitt liv. Tack för att ni skrattade på rätt ställen, tack för att ni tog er tiden och framfört allt tack för att ni var engagerade…jag kommer nu för alltid att jaga den här känslan likt värsta narkomanen men jag tror den här dopamin-jakten kommer vara av den bättre sorten…har fortfarande känningar från den kvällen då jag nu i dagarna råkat ut för oförklarliga leenden från ingenstans men oj vad dessa leenden klär mej…återigen TACK!

TACK!

https://www.youtube.com/watch?v=Cct7KVvDSgQ









  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.