.

.

En delikat liten jävla blomma

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Tue, May 12, 2015 22:25:32
Från 8 sep 2014

Försiktigt men väldigt bestämt tog jag åter några fina springsteg och märkte att det faktiskt gick rätt okej…härligt proffsigt gled man tillbaka in i proffsig andning och hållning att skära glas med…det tog ungefär 3 kilometer innan det började kännas i min grymt osexiga häl men efter så många veckor/ månader av semi-handikapp vart jag väldans nöjd med den distansen…jag var faktiskt nöjd med det mesta…jag avancerade högst sexigt på det mesta vi tog oss an…mina armar hade börjat få ovana former som faktiskt var okej att de syntes i spegeln och vad var detta hårda som gömde sej under det där lilla bukfettet månne?…livet lekte och fåglarna kvittrade då vi under en svensexa bestämde oss för ett parti paintball…och det var roligt…de två minuterna innan jag bröt handleden…

glad kille…

makes you think…är man speciellt utvald att få lite sådär extra skit regnandes över sej?…eller är man helt enkelt klen som en nyfödd dvärgkanin?…jag har inte varit så värst lättbruten förut och det måste varit runt 15 år sen jag lyxade till det med någon halvstukning men nu i detta projekt då vi ska visa upp hurpass mycket grekiska gudar vi är så råkar jag ut för åkommor den ena töntigare än den andra…nu vågar jag knappt ens gå ut om det blåser för mycket för då bryter jag väl nacken…80 kilo kunde jag bänka lätt dagarna innan men då det gällde ett fint ninjamove över ett kuddhinder på en halvmeter så tyckte min handled att det var dags att checka ut…eller hade handleden snackat med hälen och hört av den att jag faktiskt är en delikat liten blomma som inte fixar sånt här egentligen?…en delikat liten jävla blomma…


jag trodde aldrig att jag skulle sakna något som styrketräning såhär mycket…men det är väl ett stort tecken på att den här livsförändringen har funkat och rotat sig så till den högsta grad så att jag inte kan vistas i samma lokal som de andra i lefvande bilder då de lever livet och lyfter tunga prylar menas jag står och springer mina tre kilometer på löpbandet…jag var tvungen att gå ut och halvböla över min gipsade skämmighet…av alla de situationer som jag gett upp det här projektet så är den här den svåraste att komma tillbaka från…min kropp har väldigt högt och tydligt berättat för mig att det här inte är något jag ska syssla med…längre och längre tid går mellan träningspassen och de sockerfria chokladbitarna börjar att innehålla mer och mer socker…de konvexa och konkava vinklarna och vrårna börjar åter bli en välbekant degig historia…säga vad man vill om Marcus men han anstränger sej verkligen då det gäller att inte kunna vara med på utmaningarna…han har utmaning så det räcker att bara ta sej upp på morgonen…med det avståndet ner från sängen kan han ju lätt både bryta anklar och lår…för han är fan en delikat liten jävla blomma…


men jag kan fan springa nu…visserligen bara tre kilometer innan det gör ont men fan vad jag ska springa de där tre kilometrarna…och jag kan fortfarande göra situps…och jävlar vad jag ska göra situps…varje dag ska jag retaliera mot min ömma kropp på gymmet…eller kanske mer försöka sluta fred med de små stumpar som är kvar av min kropp som fortfarande är med på tåget…mind over fucking matter för jag är fan ingen delikat liten jävla blomma…vill du inte vara med handledsjävel så kan du fan hänga där i din gipskokong…alla vi andra i kroppen min ska på fest och du är inte bjuden…


då jag satt i väntrummet och inväntade min obligatoriska 10-dagars gipskontroll så upptäckte jag att jag kanske inte har mest otur i historien om all otur i hela världen…visst det är inte optimalt att bryta en handled de sista veckorna i ett projekt som innebär att man ska lyfta så tunga saker som möjligt men jag rullar i alla fall inte runt i en rullstol (inte än) och jag bröt inte sönder mej så jätteknepigt utan min fraktur var ändå snäll as far as frakturer goes…bara några veckor af gips kvar och fram tills dess kan jag i alla fall göra nånting…och nånting ska jag fanimej göra…


Lite photoshoppad…då sprickan fan knappt ens syns…töntigt!

låt som ska spelas på min begravning –> Van Morrison, Gypsy Queen



  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post81