.

.

Fotoshoppad

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Wed, June 18, 2014 12:15:26

9:e April 2014

Det kanske var ganska blåögt att tycka att vissa övningar var lättare och trevligare i dessa avancerande tider…nu när vi lyft, knäböjt och raka armlyft oss ganska långt framåt så är helt plötsligt alla stationer tunga och jobbiga…smekmånaden är över där man trodde att det ska ju bli en baggis att halvsvettas igenom de här ynka fem repetitionerna på den här halvmysiga stationen…nu förvrids ansiktet i ovana former under fem astunga och genomsvettiga repetitioner under alla stationer hela styrkepasset…man har hit the wall åtskilliga gånger även i övningar man hade en del superman-visioner i…men en vägg kan man ta sej igenom om man har rätt verktyg och nu har man målen såpass jävligt klara framför sig så att man bokstavligt talat kan ta på dem…och förhoppningsvis lyfta dom…den dagliga strävan att plocka ner tegelsten efter tegelsten från en till synes alldeles för stor vägg is on…

Men vägg till trots så har man ändå funnit en till synes utomjordisk styrka som ingen allra minst jag trodde att jag hade…jag börjar förstå mej på det där med speglar överallt på gymmet…då man råkar kasta en blick ser man nu en lite mer högrest version av sej själv utan kärlekshandtag och med en aura av tillit…om jag hade sett mej själv på stan hade jag trott att han som har en sån hållning måste vara på väg till någonting viktigt…han följer jag efter…så en nyfunnen typ av missriktad tillit skulle jag kalla det…speglarna är även väldigt bra under vissa övningar…att lyfta rätt är den största valutan man kan tänka sej innanför gymdörrar…den som lyfter mest rätt är Scarface och den som lyfter fel får fortsätta att göra det tills någon skrattat färdigt inombords och förklarar för honom hur man ska göra…sånt kan ta flera månader…det är vid sådana tillfällen det är så jäkla guld värt att vi har våran PT Kim…utan honom hade jag mötts av någon form av gråtande Quasimodo i speglarna istället…

Ta den här bilden tex. Där jag lyfter min egna kroppsvikt.


se så fint lyft!


Efter jag postat den här bilden så har flera ex ringt upp mej mitt i natten och velat ha tillbaka mej…eller ja…ett ex kommenterade bilden och sa ”det trodde jag aldrig om dej”…det kan ha något att göra med att på den tiden var de enda lyften jag gjorde på sin höjd en snickers från bordet upp i soffan…men en oväntad och högst överraskande styrka…jag kan lyfta de här stora vikterna i dessa lustiga färgkombinationer…nu vill jag bara bli fotoshoppad på riktigt också…ni vet när man tar ett foto på sej själv i bar överkropp och inte bearbetar fotot i photoshop i några timmar innan man publicerar den för pöbeln…att vara helt nöjd framför spegeln och kanske kanske kanske kunna överväga en tur till stranden i sommar…det måste ju komma en dag snart då musklerna helt plötsligt spränger igenom den högst ihärdiga magen…eller det är hur jag har föreställt mej det i alla fall…helt plötligt tajtas allt till och photoshop är helt plötsligt ett minne blott…min nya hållning vittnar om att allt går i väldigt rätt riktning och kanske står jag där på andra sidan väggen utan photoshops bojor…fri, spänstig och säkerligen helt naken på stranden så att fanimej alla får se att han har fanimej ett självförtroende bortom photoshop och en hållning som bara osar tillit…han följer vi efter!…

I en utseendefixerad värld skulle jag i alla fall vilja nosa på tronen om så bara för några sekunder…vissa nya muskler har faktiskt börjat titta fram…armarna blir lite mystiskt buliga i vissa vinklar och mina lår börjar se ut som två dåligt paketerade korvpaket så the grind continues…kan det vara så att jag kan lägga mina photoshop knep på hyllan snart?…kan jag nå populär-normen?…kan jag få höra hur alla ger ifrån sej en suck av åtrå varje gång jag kommer in i ett rum?…kan jag nå mainstream-status?…fuck it…jag vill bara vara lite hot på stranden i sommar…



  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post78

The point of no return

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Wed, June 18, 2014 12:12:46

10:e Mars 2014


Wikipedia snott: Point of no return syftar i dramaturgi till ett speciellt skede i en film där handlingen fortsättningsvis utspelar sig från redan givna förutsättningar. Point of no return inträffar för det mesta sedan filmens olika rollfigurer har hunnit presenteras ordentligt, efter point of no return kommer en konfliktupptrappning, som sedan leder till en konfliktupplösning och slutligen en avtoning.

Mörka moln på en annars klarblå himmel…mörka moln i form av onda knän, värkande ryggar och en ronja-röverdotter-helvetesgaps-djup spricka i min fot…allting är inte länge solklart och de framtida aktiviteterna hänger helt plötsligt lite löst…man har plötsligt blivit varse sin egna dödlighet och hur mycket ens egna kropp verkligen vill sätta käppar i hjulen för ens eget välmående…något jag finner högst ologiskt men ska man börja dryfta ologiska saker så blir vi här hela natten…ens målmedvetenhet tar stryk och lusten börjar ge vika för kroppens klara besked om att detta kommer du aldrig att klara

det är då det är jävligt bra att vi inte har gett oss själva tillstymmelsen till chans att komma undan…vi är fyra som utan att tävla med varandra ska gå ner i vikt…självklart så tävlar vi som fan och svär extra högt då vi ser att någon eller några har gainat in på ens tappade kilon eller centimeter…PT Kim svarvar våra kroppar under passen utan minsta tecken på leda eller tappat hopp…vi filmar det mesta och vi har dessutom sponsorer som stöttar oss…att vi har människor i kulisserna som tror på oss och förväntar sig resultat skapar en gedigen point of no return som hela tiden flåsar en i nacken…det finns inte en snöbollschans i helvetet att man kan misslyckas nu…kroppen måste hålla, viljan måste finnas och orken får aldrig ta slut…men det kan va svårt när de mörka molnen hopar sej…

regnet stod som spön i backen…jag fyllde år och sötsuget låg nog på en tia…på richterskalan…under långsamma flukt-sessioner då jag sakta sakta går förbi hemmakvälls smågodis-sortiment och luktar på allt det underbara så noterade jag att de jävlarna nu har anthon berg ägg…och gud vad de låg där och förförde mej…sånna där extra stora ägg fyllda med magisk marsipan och choklad inslaget i erotiska gröna, rosa, vita och orangea färger…då det blev dags att casha in de där 10 000 stegen så bestämde jag mej snabbt för att styra kosan mot hemmakväll och även casha in på mina grava anthon berg begär…varför ska jag bry mej om konsekvenser på min födelsedag? Och hur mycket kan de där äggen egentligen skada då de bevisligen är en gudagåva utav guds nåde…dessutom så regnade det så jävla deprimerande…


ooh du ljuva frestelse...

jag hade bestämt mej på två sekunder…två sekunder tog det att bortse från min nyfunna disciplin och beslutsamhet…allt var omkullkastat inför mina runda, gröna, rosa, vita, orangea och marsipanfyllda begär…då jag som bäst kastade på mej min gå-outfit så upptäckte jag en förändring på mitt skärp…jag måste nu använda mej av det första hålet i skärpet…något som jag inte kunnat göra på sisådär 8 år…och med ens försvann anthon berg och sötsuget…och det mina vänner är en väldigt uppenbar point of no return…

det blev inga anthon berg ägg den dagen…





  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post77

Dra på trissor...

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Wed, June 18, 2014 12:10:45
3:e Februari 2014

Projektet plåga och prygla kroppen till underkastelse inför mina egna själviska/bli-sexigare-behov fortskrider och dra på trissor om inte kilon och centimeter här och var trollas bort allt eftersom…att se resultat såhär är helt nytt för mej…förvisso är att återkomma till gymmet efter endast ett besök också helt nytt för mej men ändå…nya glansigare shorts är inhandlade samt även en sån där svinful iphone-hållar-karborre-arm-grej…jag hade ambitionen att aldrig bli en sån där iphone-på-armen-människa men dra på trissor om det inte är nya tider nu…glatt drar jag på mej min högst osexiga attiralj för att kunna casha in de steg man tar på gymmet…jag drar åt den som fan över biceps ifall jag någon dag skulle råka slita den itu på bästa hulken-manér…ett grymt motiverande delmål…


att lyfta skrot var väldigt mycket mer teknik än jag hade anat i mina vildaste drömmar…det där med hållning och rak rygg och sånt där verkar vara något som jag inte välsignats med…högst medvetet försöker jag räta på rätt kroppsdelar under knäböj och sving med sån där tung stång-grej…men oftast blir det någon arm som sticker iväg fel samt en röv som inte bjuder på sej själv tillräckligt…så det där med hållning och att lyfta rätt är ett gissel men det finns bot på detta…vår PT Kim Karlsson…målmedvetet och med tålamod utan dess like rätar han ut oss och ibland vrålar han ut ett ”BRA!” så att man blir generad och alldeles varm om öronsnibbarna…dessa tekniker är något jag aldrig någonsin skulle kunna fantisera ihop på egen hand eller vara driftig nog att googla så egentligen så är det här lite fusk…men vad alldeles för god mat har gjort med min kropp tycker jag är ännu mer fusk så jag tänker fortsätta kämpa till mej mina ”BRA!” utan att skämmas…och dra på trissor om man inte för några minuter efteråt är lite mer reslig…som att man är på väg någonstans för att göra något viktigt…isolera sin altan eller skaffa sej ett till fadderbarn…för en stund går man som en sån där människa som man känner förtroende inför…och inte som en krum gammel tant som skyr solljuset…och att få dessa resliga sekunder att bli längre är också ett delmål värt att kämpa för…

stegräknandet är i full gång…och det oundvikliga tävlandet is on…att gå tycker jag är en bra träning för att gå har jag aldrig tyckt att det är en träning…den enda utmaningen är i stort sett att man inte ska ha händerna i jackfickorna och att man har gott om batteri i musiksammanhang…det där med att fötterna ska röra sej framåt brukar vara en sån där automatisk grej…10 000 steg varje dag annars får man fanimej skämmas…steg räknas och värdesätts högre än pengar och sunt förnuft…alla försöker slå alla men än så länge kan ingen slå mästervandraren i stövlar aka min bror…en trevlig torsdagkväll under en mindre snöstorm gav jag mej ut för att klå hans rekord på 17 080 steg…jag gick och gick…jag passerade samma hus flertalet gånger men när jag tillslut kollade upp vad vår app hade kommit upp i blev jag både stolt och skadeglad…21 163 steg minsann…


samma kväll postar den jäveln det här…



ett rekord som mina sargade fötter inte blev så glada över att se…ett rekord helt omöjligt att slå tycktes min rygg säga…eller?



BOOM!


Vi får se hur många timmar/minuter jag får ha detta rekord…men jag hoppas på många tillfällen att rub it in his face i alla fall…så projektet ”går” vidare utan större missöden och dra på trissor om inte någon form av tävlings-demon har slagit klorna i mej…denna behöver verkligen inte exorsistas och jag hoppas att den kommer vara lika aktiv i månaderna som kommer annars kanske den behöver matas med några fler ”BRA!” eller mötta delmål…med mer ”I” formad än ”S” formad rygg ska de se mej på stan och tro att jag är påväg för att isolera min altan eller åtminstone rädda världen…jag ska gå till världens ände för dej (och då menar jag mej)…och den där jävla iphone-grejen ska flyga av någon dag…visserligen kommer min telefon krossas i tusen bitar då den slungas iväg in i en betongvägg men det är det fanimej värt…

Låt att gå till–> Slipknot, Before I forget



  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post76

I fucked up...

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Wed, June 18, 2014 12:05:31

23:e Januari 2014

Någonstans mellan dröm och verklighet stod det två grönklädda människor framför mej…Med blödande fingertoppar fann jag mej sittande på sängkanten med dessa främlingars höjda röster ekandes i mitt just då allt för stora huvud…De matade mej med allt som vi hade hemma som innehöll en gnutta socker vilket i sej inte bidrog till så många möjligheter…Sen fick jag reda på att de hade vart där i över en timme..Sen kunde jag inte sluta gråta…

Jag fuckade upp rejält…Vi hade tränat kvällen innan och jag i mitt disträa sinne hade doserat samma soffpotatis-doser insulin som förut…Jag hade pumpat in ofantliga mängder för mycket insulin då jag i själva verket knappt hade behövt något alls efter träningen…Under natten hade jag glidit längre ner än jag någonsin gjort förut…Ambulanspersonalen hade mätt 0,3 och blodsockret ska normalt ligga på 5-7 så man kan säga att jag inte alls var mitt vanliga charmiga jag…

Jag har alltid känt mej arg och besviken…Besviken på livet I guess för att det välsignat mej med en så löjlig åkomma som diabetes då jag var 21 år gammal…Sprutor varje dag, dömande diabetessjuksköterskor och annat hemskt som bidrar till ett fint kit av överjävliga saker man inte vill vara med om…Jag har gjort mitt bästa för att inte acceptera det och tänkt på det så lite som möjligt och de dagar jag inte påminns om att jag har det ser jag som bra dagar…Men ibland kommer påminnelserna…Dessa jävla påminnelser…Då Karolina inte fått något liv i mej så ringde hon efter ambulans och tillsammans ägnade dom en och en halv timme åt att få i mej ett helt paket dextrosol och en förjävla äcklig saft…Sen när allt började funka för mej igen så kunde jag bara sitta på sängkanten, vagga av och an och ha ansiktet fullt av tårar och snor…Rädd för vad som kunde ha skett, skam över vad jag utsatte Karolina för, dåligt samvete över att jag tagit upp så mycket av ambulanspersonalens tid men framför allt arg på mej själv…

Det kunde lätt ha undvikits…Men jag fuckade up so bad…Om jag bara hade kollat blodet innan jag gick och la mej så hade det vart lugnt…Med lite framförhållning och respekt för den här defekta kroppen så hade det varit en vanlig natt…Det handlar om att kolla blodet…Sticka hål på fingret, lägga en droppe på en teststicka så läser en liten maskin av vad blodsockret ligger på…En uppgift ingen i hela världen vill göra egentligen och en uppgift som är väldans lätt att strunta i en gång och som är väldans lätt att strunta i helt och hållet efter det…Jag antar att jag funnit anledning att ha koll på blodet igen…

Jag slapp sjukhuset bara om jag hade någon hemma som hade koll på mej tills blodet var på acceptabel nivå igen så Hannes fick komma mitt i natten på sin födelsedag och agera lite barnvakt åt sin storebror…Jag försökte så gott jag kunde att spela tevespel med mina skakiga händer och vi diskuterade hur pass mycket namnet ”överlefvande” tycktes passa bra…Jag har inte varit särskilt pepp på det här projektet…Inte lika mycket som alla de andra men det kanske är mer en annan typ av resa för mej…Det kanske handlar om att acceptera och ta hand om min kropp och se till att det inte blir fler sådana här nätter…Jag har inte avskräckts från att träna vidare för bevisligen ger det ju stora resultat jag måste bara se till att göra det lite smartare och med framförhållning…Ha socker till hands efter träning och hålla blodet på normal nivå alltid alltid alltid…Så a journey of the mind…Kroppen är ju bevisligen med på resan…Nu ska jag bara vänta in hjärnan…Diabetes suger fett med hästballe men att bli besegrad av sin diabetes suger ännu mer…Så…Aldrig mer!

Tack Karolina för att du sover så lätt och förlåt för att jag skrämde dej…




  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post75

När blir det roligt?

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Wed, June 18, 2014 12:03:02

Hej hej hallå dagboken!

för tillfället så blir det inte så mycket bloggande...just här i alla fall...vi i lefvande bilder har gått mot vårt goda omdöme och startat ett projekt som innebär att vi ska leva sunt i åtta månader så nu bloggas det friskt om styrketräning och kondition och annat hemskt på den överlefvande bloggen (http://lefvandebilder.se/overlefvandebilder/alla-inlagg/) men ifall ifall någon fortfarande läser vad som skrivs här så postar jag allt jag skrivit där här retroaktivt så kan ni följa resan mot mitt nya friskare, svettigare och förhoppningsvis smalare liv...varsegoda...



18:e Januari 2014

Jag gillar inte att träna…Jag avskyr att få en pöl av svett på insidan av glasögonen…Jag tycker inte om att utforska nya förut helt okända muskelgrupper samt den känsla av dödlighet som djupa andetag gör en påmind om…Jag tycker det är skrattretande när folk påstår att det är gött och på något ofattbart vis kul att träna…När blir det kul?…Är det något universellt skämt jag missat?…

Min vardagsmotion styrs helt av hissar och om dom är i bruk eller inte…Är de trasiga så tar jag trapporna…Om jag inte ska gå uppåt…När det började viskas i kulisserna om det här projektet så förstod jag snabbt att det här är nog enda sättet att få med mej på det här universella skämtet om kul träning…Att filma det hela och förhoppningsvis få ut någon fin slutprodukt och kanske om det är möjligt att få det att se kul ut i editeringen lockade…Den stora pinsamheten om det är jag som går ner minst i vikt behövs som sporre för att ta ut sej nog för svettutsöndring…Och tre go vänner att pusha ens hela tiden sviktande lust att ens lämna lägenheten hjälper mycket med…

Att få återse alla dessa stereotyper från den gången man stapplade in i ett gym under de desorienterade tonåren lockade föga dock…De kusligt uppumpade snubbarna som poserar vilt och ohämmat framför alla dessa jävla speglar och tittar snett på en då man lyfter något fel i sina för små badshorts…Den nakna gubben som i stort sett inte gör något annat än sitter naken i omklädningsrummet och låter sin åldrade penis vila utmed sitt gamla men dock rätt kralliga lår…Någon form av perverst begär att ge allas hornhinnor en förbannelse inte ens blindhet kan kurera men ändå fann jag mej utanför omklädningsrummet på Gym1 i Vänersborg en fredagkväll…

Vi hann knappt in i rummet förrän han kom ut från duscharna med en alldeles för liten handduk…Samma gubbe dock i ny skepnad men med alla förutsättningar som den stereotypiska naken-gubben som vi alla känner till så väl…Han liksom tog hjälp av dörrlister för att kunna svinga upp sina ben så högt som möjligt för en så noggrann torkning av krallig pung som möjligt…Och när skådespelet var över hade man sett mer av honom än man någonsin kommer att få se av sej själv…Sen tog han välbehövlig paus i högst ekivokt läge alltid i allas ögonvrå…

Sen väntade gymgolvet för fötter som ej fått erfara svett på runt 10 år…Utan glasögon då jag tänkte att det skulle kunna bespara mig dömande blickar samt att jag ej var säker på om jag ville se något mer överhuvudtaget efter showen omklädningsrummet…Mina trevande försök med mina högst ovana kroppsdelar på apparaturen tycker jag gick oväntat bra…Tiden försvann iväg i nått podcast brus och siffrorna visade till och med i vissa fall tresiffriga resultat…En positiv känsla letade sig in bland cynismen och de förutfattade meningarna…Och sakta men säkert började jag förstå mej på det här skämtet som helt passerat mej obemärkt i alla dessa år…Det är själva resan och äventyret som är det roliga…Att besegra sitt mount doom och bli av med soff-sitt-vecken på röven samtidigt…Att spränga sönder en efter-bild full av midja och utan dubbelhaka…Att någonstans på vägen finna det roliga med resultat och framsteg och kanske kanske någon form av snäll blick från de där hantelsvingande muskelsnubbarna där borta vid speglarna…Man gör i alla fall någonting…Någonting utanför the comfort zone som med facit i hand kanske inte var den mest hälsosamma zonen…Det händer något och det piggar alltid upp…Kanske kanske kan jag börja tycka att detta är kul…Och det kan lätt vara värt några åldrade penisar i omklädningsrummet…

Låt att gymma till–> En annan typ av disco, Detektivbyrån



  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post74

Ingen plats för dej

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Tue, October 22, 2013 00:31:41
Vissa saker är jävligt lättfixade...som en goe tupplur eller ett wienerbröd men andra grejer som borde förekomma relativt naturligt uteblir så till den milda grad att det blir plågsamt...jag finner inte tillstymmelsen till början till att fullfölja en enda vuxen tanke what so ever...det finns nog flera som har det så for better or for worse men i dessa ultimatum-baserade tider vill jag att mitt sinne ska utvecklas så som alla andras gjorde för vad som tycks vara en väldigt lång tupplur sedan...det skulle vara bra om jag fick smaka på hur det är att tänka vuxet...


det finns liksom inget som intresserar mej...ekonomi...lån och räntor och annat vuxenlingo...ondska kallar jag det...man belastar sitt konto med ondska som man måste tysta med de tillgångar man har...och kan man inte eliminera all illvilja så låter man den vara från första början...ondskan gömmer sej överallt...i fredagsmyset eller ett fint Lego set, sen tar det sej in på ens konto men man måste alltid se till att ha de medel som behövs för att banish all evil och gärna ha lite över till resten av månaden...vi tog ett billån ihop...jag kan ta kål på den ondskan och jag blev glad över att det var ett jämnt antal ondska så det är lätt att komma ihåg den varje månad...en lättbesegrad ondska alltså...vad min pubertala hjärna inte tog in var krav på att jag ska köra biljäveln med...

det finns inget jag avskyr mer än att köra bil...nej det är mer ett oändligt hat gentemot allt som har med bilen att göra från den som byggde den från första början till alla som befinner sej på vägen samtidigt som jag gör det...efter många om och men fick så äntligen diabetikern sitt lämp och inte alls med känslan av särbehandling kunde vi härmed påbörja mitt körande i verkliga världen utanför GTA...flera dagar innan jag ska köra den där jävla bilen och flera dagar efter jag kört det där förhatliga aset är humöret på defcon två...jag hatar allt med plåtmongot och hade det inte kostat en miljard att laga den bara man kör på ett litet för frostat grässtrå så hade jag skrotat aset med mina bara händer sisådär ungefär efter fem minuter bakom ratten...mellan kärringstop, svordomar och den stora frågan varför det ens är nödvändigt att använda högre växel än tvåan kan jag ej förstå varför just jag ska utsättas för det här...att öka min dödlighet och alla andras i kvarteret med 700 procent...det finns ingenting som gör mej argare eller räddare än att köra bil...jag har ju för fan haft mardrömmar om bilkörning sen tonåren...inte glada våta drömmar som alla andra runt omkring mej hade...jag ser det bara som ett stort totalt jävla plåtmörker...ett mörker som inte går och inte är menat för mej att besegra...ondska och hat...

att inte ens kunna bli skohornad in i denna vuxna drömmen tär på allting...det är inte lika charmant längre att ses på som ”han som aldrig växte upp” eller han som får göra så för ”han är ju lite som han är...”...ska jag ta mej längre än fem kilometer måste jag ringa upp den av mina vårdare som befinner sej närmast att hämta upp mej...ingen magisk övergång till ansvar och engagemang finns någonstans att skåda och tid börjar bli knapp...jag hade alltid tänkt att jag skulle bli farsa någon gång...att få möjlighet att själv få fucka up någon eller kanske kanske rädda någon från ett öde värre än döden...bilkollo varje sommar, sparkonto (som ej kan tillgås innan arton, inte ens om Nintendo släpper ny konsol!) och sånt där finansmöte på den bästa av banker en gång i månaden så fort du kan gå min lilla avkomma...om du har något av mej i dej så kommer du att avsky varje sekund av det men tro mej...om det kan hjälpa dej i slutändan så är det värt det...för just nu så kommer du inte ens att finnas till...för pappa fixade inte det där som alla andra fixar...det där som kommer naturligt för alla finns inte här...här finns bara hat mot allt som skrämmer mej och för mycket ondska att likvidera...det finns inte plats för nytt när rädsla tar såhär stor plats...det finns inte plats för dej...

...fuck it...var är de där jävla bilnycklarna?!

Låt som ska spelas på min begravning--> We No Who U R. Nick Cave and the bad seeds







  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post73

Hej då Kakan

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Wed, May 29, 2013 22:14:27
Nu var det länge sedan jag hörde något från dig så jag tog mig en anonym kolla-läget-tur på din facebook-profil så som man gör några gånger om året...under åren har du varit ett sånt där ex man kollat upp då och då och glatts åt när något positivt har hänt i ditt liv...anonymt förstås då något så stort som en ”like” skulle kunna te sig allt annat än likgiltigt...att få svara med ett ”tjena Kakan!” på ett av dina random chattmeddelanden var nu ett privilegium jag allt för länge sedan fick erfara så jag bestämde mig sonika för att kolla upp hur det var med dig på mitt vanliga anonyma vis...det var då jag fick reda på att du är död.

Förutom chock och sorg blir man besviken på sig själv då man inte ens kände av då ens hjärta fick en invånare mindre...alla de känslorna kommer nu över en på en och samma gång tack vare något så banalt som ett klick på en facebook-profil...som nu bombarderats med R.I.P-hälsningar...kunde man ha gjort något som kunde ha ändrat ditt öde?...hade jag ens kompetensen eller kunnandet att ha ändrat på något?...det var så många år sen...och vårat avslut var inte alls lika fint som våran början den där hösten så jag tror inte att jag låg så högt i kurs hos dig...men jag kommer alltid att minnas våra ögonblick...de ögonblick som verkligen var våra egna med både lycka och värme...korta ögonblick är allt som finns kvar av en supernova jag en gång höll av väldigt mycket...att du dog är något av det mest onödiga som någonsin hänt alla oss andra som fick stanna kvar här...

Kanske inte det bästa tillfället att minnas att man inte tror på någon form av himmel eller paradisisk existens men jag önskar så att du finns där...och att det är allt du förväntade dig...förlåt att jag var anonym...förlåt för att jag inte hade kompetensen eller kunnandet att göra något...förlåt att jag är en månad sen att skriva till dig...förlåt att jag nyss skrev att du lämnat mitt hjärta...för det har du inte...Hej då Kakan.

  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post72

sånt som blev av

ÖvrigtPosted by Marcus knutsson Wed, January 02, 2013 17:19:58
Lancer – Purple sky

I succevågorna efter Super Mario Beads har det ramlat in en del musikvideo-jobb från lokala band som känner igen kreativitet och som vet att vi är billiga...det eminenta bandet Lancer ville ha lite ball tevespelsgrafik till sin låt Purple Sky...och det fick dom...och även om en del internetmongos var tvungna att skriva att de tyckte grafiken var out of date så tycker jag ändå att den blev riktigt fin med otippade inslag som Kai Hansen och ett ridpass på en struts...

Super Mario Beads 3

efter att ha lovat i diverse intervjuer att vi skulle göra en tredje så blev vi ju helt enkelt tvungna att göra en tredje...inte för att det kändes omotiverat då vi hade massor av ideér vi inte hade pärlat oss igenom än...men att genomföra dessa i många fall helt omöjliga planer var en annan femma...man ligger på sin kammare och drömmer ihop något som kan vara tufft men man inser inte hur många problem man skapar samtidigt...det hade varit tufft med en skåpbil här men jag känner ingen som har en skåpbil och här skulle det behövas en vägg som ser ut si och så...det hade varit kul att använda kassan i Ica Älgen...men hur kan vi stänga av kassan under kanske 5 timmar?...så under åtta månader har jag varit roten till alla problem med mitt korståg af omöjligheter och problem som ingen ville veta av...att vara roten till allt ont är inget jag är speciellt peppad på att vara så under många framtjatade inspelningsdagar kände även jag att mitt projekt var hemskt...värdelöst, tramsigt, omotiverat jobbigt att genomföra och omotiverat ovärt att ställa till med så många problem för...att få någon att hjälpa mej att försöka sudda ut något av alla problem var i många fall som att piska en död hästs ofödda barnbarn...men hela internet väntade ju på nummer tre och vad skulle alla trollande internetmongos säga om den inte blev längre, större och mer imponerande än förra?...med okristliga krav otäckt andandes i nacken på mej fann jag mej sittandes på tronen till allt ont och alla problem som en vanlig dödlig till synes kunde hitta på...en position som jag helst aldrig mer utsätter mej för...så från och med nu så tänker jag hålla mina problem så små som möjligt...nästa gång jag hittar på något jag vill göra så ska jag hålla det på hemmaplan...kan jag inte lösa allt ensam på min kammare och måste förpesta andra med mina bekymmer inför något jag vill göra så får det vara...

men på de dagar jag tjatat mest på alla i min närvaro som kanske skulle kunna tänka sej att dyka upp så dök de faktiskt upp...under alla timmar jag stod på knä och flyttade en löjlig pärl-Mario så var de med mej och skötte sina små uppgifter jag drömt upp på min kammare utan att klaga...detta gör så otroligt mycket...det kanske finns fler som vill att vi ska göra detta?...det kanske finns folk som är med trots att jag är roten till alla problem i världen?...kanske finns det någon därute som tror på det man gör?...en skåpbil fixades...chefen för Ica Älgen lånade ut sin affär till oss en hel natt så vi hade tid för inte bara en scen utan tre...tidiga mornar fann man många av oss bakfulla och stirrandes på en husvägg full med mario-motiv...många av mina problem löstes upp och försvann liksom min huvudvärk...och efter många känslomässiga turer börjar man se ett slutresultat som blev klart mycket längre, väldigt mycket större och fanimej mer imponerande än förra...

Postern!

innan själva lanseringen hade vi världspremiär på Stora Biografen i Vänersborg...den näst äldsta biografen i Sverige...det var även här som farfar friade till farmor 1943...efter att ha tapetsera halva staden med våra fina posters och försäkrat alla om att det var helt gratis så stod vi nu inför en nästan helt fullsatt biograf och när det det allt för välkända mario-themet gick igång och man hörde alla barns förväntansfulla röster så kunde man inte annat än att bli rörd...det är kanske sånt här jag ska hålla på med ändå...kvällen blev enormt lyckad och jag kan inte tacka alla som dök upp så mycket som de alla förtjänar...som exklusivt extra material klippte vi ihop en ”Bakom Beads” där vi enkelt kunde förklara alla ”hur”, ”var” och "varför" så enkelt som möjligt utan att behöva säga något IRL...extra materialet blev i många avseenden bättre än själva huvudnumret...en standard man kanske alltid ska gå efter...se alltid till att extra materialet blir bättre än din film ;)

någon dag efter detta så postade vi filmen på vår facebook grupp...mer behövde vi inte göra för att filmen skulle komma upp i nästan lika många views som tvåan fick på ett år fast nu på en månad...the power of the fans is great...vi dök upp lite var stans där man alltid har velat dyka upp men cbs news var nog det som fick en att svettas lite extra ;)

we shall never surrender

sist ut i afton är den film vi spelade in under hösten emellan alla renderingar och annan väntetid i vår lefvande bilder lokal...så ingen bör kunna säga att vi inte tog vara på väntetiden och gjorde något av vårt diskutabla leverne...en radiostyrd helikopter, ett raidande av mina gamla leksakslådor på vinden, lite stop motion och ett action-igt bildspråk senare fick vi ihop en liten fin film och ett statement man alltid kan stå för...

näst på tur är nog en del musikvideor som vi nu efter succevågorna efter Super Mario Beads 3 har fått privilegiet att göra...och för egen del...små egna projekt som kan hållas på min kammare utan att man behöver ta ut det i den problemfyllda verkliga världen...men bara man hittar någon som tror på det man gör för bara någon sekund så kan ju faktiskt problemen ibland bli till lösningar så kanske kan framtiden vara ett mindre läskigt plejs med mer möjligheter än omöjligheter för den här tronen af problem har börjat att skava...

låt som ska spelas på min begravning--> Afraid of everyone, The national

  • Comments(0)//marcustheblogg.emptystudios.se/#post71
« PreviousNext »