.

OKÖvrigt

Posted by Marcus knutsson Wed, October 26, 2016 23:08:29

Så till slut gav jag upp...tog till något som jag alltid sett jävligt snett på och bestämt mej för att aldrig ta till...men många raderade blogginlägg kan vittna om att det började bli väldigt aktuellt att bedöva sej själv...det gick liksom bara inte längre...kemikalier...introllade i magiska vita piller som attackerar det mest mörka inuti mitt huvud...

Skeleton Tree heter Nick Caves nya skiva...det är hans första skiva sen en av hans söner dog...15 år gammal föll sonen från en klippa...den skivan berörde mej något fruktansvärt mycket...tårarna fullkomligt sprutade när jag hulkade mej igenom albumet på Spotify om och om igen...på något vis förstod jag precis vad han menade med all symbolik och vad varje ton betydde, precis vad han ville få fram och den sorg han bar på...det var en fantastisk musikalisk upplevelse...fruktansvärt sorglig och upprivande men också påfrestande mäktigt och viktigt...samma dag beställde jag skivan, nyfrälst och upphetsad över att få höra den hemma igen fast nu med vinylknaster...det var förra veckan det...nu har skivan kommit och nu har mina nya lyckopiller börjat verka...nu är skivan...den är väl bra...jahopp...

jag känner fan ingenting alls!...och det är oftast att föredra...en semester från mej själv, ett eldupphör, en kapitulation som känns rätt okej...det känns okej...ibland känner jag hur något är på gång i mitt huvud men jag kan inte fokusera på tankarna...det gör mej lite stressad och yr...och lite rädd för vad det är som pågår där inne och vad det kan det vara för något jag missar?...sen slutar jag bry mej om det och tittar istället på mina händer och mina nya tjackpundar skakningar som visst var en av biverkningarna...

och jävlar vad lätt det var...ett litet men ändå väldigt okaraktäristiskt samtal med vårdcentralen och de började kasta piller på mitt problem...depressioner verkar nuförtiden vara lite som att ha ryggskott...ganska relativt jättevanligt och till synes lättbedövat...nu är jag okej...allt är bättre än hur det var förut men det fanns ändå något fint där också som jag nu får leva utan ett tag...det fanns ljus i mörkret där någonstans...det fanns omtanke och förståelse...som om det kunde tämjas kunde ändra på allt...det fanns något vackert därinne djupt någonstans...något som är väldigt bedövat just nu...nu kan jag inte bry mej mindre om vad som kommer hända mej en minut in i framtiden...och med ovisshet och mindre medvetenhet så kommer till slut mungiporna att peka uppåt igen...jag börjar bli som alla er andra...jag är okej...

drogad, inbäddad i en lite gråare, lite fulare värld...för svåra tankar är just nu inget jag behöver oroa mej för...allt är okej...jag är okej...jag bryr mej inte.





Vet så mycketÖvrigt

Posted by Marcus knutsson Tue, May 17, 2016 13:32:27


Jösses vad allt ska vara svårt att göra nuförtiden...svårt att ta sej upp på morgonen...svårt att äta, svårt att föra en konversation, svårt att ta initiativ, svårt att vara utomhus svårt överhuvudtaget att stå upp...det enda som funkar någorlunda av sej själv är att andas...även om avsaknaden av andning skulle vara något att föredra i dessa tider...

så arbetsförmedlingen skickade iväg mej på en mystisk kurs för arbetslöst kulturfolk...meningen var att vi skulle lära oss att ”marknadsföra” oss själva och den osagda men ändå uppenbara agendan var att vi/ the lost cause skulle kanske kanske få någon tillstymmelse av självförtroende på kuppen...jag gick in för det ganska hårt utan någon känsla av självbevarelse alls och förklarade redan första dagen för gruppen att jag inte tror att det finns någon användning för mina particular set of skills i dagens samhälle eller i hela världen heller för den delen och sen fick jag leva med de awkward blickarna från resten av gruppen resten av veckan...så inte nog med att ens självförtroende är någonstans under bottenhavet, man fick även veta att man var socialt jätteklumpig och kunde inte känna av stämningar what so ever...en underbart angenäm vecka hade tagit sin början...


vi delades upp i grupper och fick jobbiga ord att tänka över...det handlade om nytta och utbud...vad ville vi med våra liv? Vad hade vi att erbjuda? Vad var slutprodukten? Vad ville vi få fram? Vad för avtryck...jag tänkte inte så länge...jag vet vad jag vill lämna efter mej...något så fundamentalt...något så genuint uppenbart...något som är så självklart att man alltid borde ha det tatuerat på alla kroppsytor man har...något stenåldrigt...något så fundamentalt jävla barnsligt...”jag vill rädda världen”...

den stackars arbetsskadade fotografen i min grupp stirrade så som man gör på en klart sinnesrubbad individ som av någon outgrundlig anledning blivit utsläppt för tidigt...hon började trevande prata om skogar som behövde räddas som att jag hade agenda eller pondus att göra en sån sak men redan innan jag sagt de där förödande orden visste jag att jag aldrig skulle kunna förklara vad jag menade...en så kallad sista spik i den allt för välkända konversationskistan...

det handlar inte om något skanderande med fanor med ord jag inte förstår...det handlar inte om resultat som hamnar på förstasidan...eller så handlar det om det...det handlar om den känslan när du sätter på radion och du hör en låt som du just vid det tillfället verkligen behövde höra...det handlar om en infallsvinkel du behöver men inte sett...det handlar om något du behövde men inte visste du behövde, höjdpunkten i ett flöde du annars hade ignorerat...det där du inte visste du behövde just då...genom en bild, en text, en låt, en berättelse eller vad fan som helst...jag vill rädda världen för dej då...det är allting och inget...rätt för någon ingenting för någon annan men bara det är rätt för någon just då just där så var det värt det...någonstans djupt inne i mej vet jag att jag en gång kunde anfalla ”rädda världen” med någon form av framgång men just nu är det ljuset väldigt svårt att se...som att försöka se något genom ett tjockt lager tjära...det går inte...detta vet jag...jag vet så otroligt mycket...

jag vet att jag inte kommer att rädda värden...jag vet att jag inte har pondus eller social skills att föra mej i någon form av umgänge med eller utan verbala plågor från mej...jag vet att jag bara är en påfrestning för allt omkring mej...jag har bara en min kvar att ge och det är ett buttert stenansikte...arg på världen arg på alla i den men egentligen är jag så otroligt arg och så otroligt besviken på mej själv så att besvikelsen har blivit en nyttig mask av ilska i alla sociala sammanhang...de dagar jag inte behöver säga ett ord är bra dagar...när jag åker buss står jag i mittgången för jag VET att ingen vill att någon ska sitta bredvid en speciellt en sån som jag...jag vet att jag bör hålla mej utom synhåll för att alla ska ha det bättre...jag vet att min existens inte tillför något förutom arbetsförmedlingens kurser i marknadsföring...jag vet att ingen marknadsföring i världen kan marknadsföra mej...jag vet att jag aldrig kommer att betyda något där jag vill betyda något...jag vet mycket väl att det är svårt att stå upp nu...jag vet hur mycket bättre det är att bara ligga ner...

det spelar ingen roll om någon får en ilning av sympati och säger att jag är rätt okej ändå...jag kommer ändå till slut någon gång vara ensam med all min enfaldighet igen...jag ser ingenting av det som räknas för jag är under ett tjockt lager av tjära...det enda jag ibland ser är en stackars fotograf i en gruppuppgift som fick mycket mer än hon bad om när hon frågade mej vad jag ville göra med mitt liv...jag ser tomhet och tystnad...det välkända berget av otillräcklighet som sträcker sej bra långt över havet av hopplöshet...och jag vet så mycket...så otroligt mycket...

snälla kan jag inte få lära mej något som jag inte redan vet?...











MaratonetÖvrigt

Posted by Marcus knutsson Tue, May 17, 2016 13:29:26

såhär gick det!



Your mobile does not support playing flash video.

Jävligt långtÖvrigt

Posted by Marcus knutsson Tue, May 12, 2015 22:31:07

Projektet tog slut, några väldans förhastade löften gavs och allt det där dåliga samvetet som behövdes för att göra något över huvud taget för att vi filmade allt vart som bortblåst…dagar blev månader…det är fascinerande hur mycket tid det går åt till att inte göra någonting alls…det där löftet blev till slut en alldeles för stor elefant i rummet för att undvika…ett jävla maraton alltså…

hur svårt kan det vara?…en massa otippad kondition har man ju dratt på sej efter de där duktiga månaderna och förhoppningsvis finns någon decibel kvar av det någonstans…den här gången skulle jag inte få ont i fötterna så den här gången investerade jag faktiskt i svindyra jogginskor i exemplariskt jobbiga kulörer…och nu efter mina första kilometer på gastkramande asfalt har jag så ont i fötterna så att mina nya skavsår är det enda som matchar denna smärta…just nu är 4,2 mil jäääävligt långt…


Blog image
Spring-set


men fötter läker och förhoppningsvis finns där lust, ork och galenskap kvar nog för att man ska ta sej i mål antingen till fots, på knä eller på bår…vips så var två lopp bokade och betalda…vi börjar lätt med kraftprovet (11,6 km) här i trollhättan den 17:e juli…en liten uppvärmning inför göteborgs maraton den 10:e oktober…så the pressure is on igen…inte bara på pinsamt veka fötter utan på psyke och samvete…förhoppningsvis så mycket pressure så att man struntar i att bänka netflix serier och börjar bänka vikter igen istället…men det är svår när det är så mycket trevligare att äta chips och godis än att skoskava sej fram i något elljusspår i okristligt kallt vårregn…

jag bara hoppas jag kan hitta rätt igen…att komma över den där spärren som håller en tillbaka och påstår att ”det här fixar du aldrig”…vi supermördade den spärren förra året och det var väldans tillfredsställande…just nu är ett maraton jävligt långt men det kan fan bli kortare…nu har jag svindyra skor, ekivoka springtights, olikfärgade kläder alla i glansigt material och kvitton på att jag ska springa jääävligt långt om några månader…alltså all det dåliga samvetet jag behöver…hur svårt kan det vara?…hur svårt kan det vara att få 4,2 mil att inte kännas så jävla långt?…

låt som ska spelas på min begravning–> Iron Maiden, Running free



Sen ställde de sej upp...Övrigt

Posted by Marcus knutsson Tue, May 12, 2015 22:28:15

Från den 1:a Dec 2014

Då man jobbat med något under så många dagar och klippt fram och tillbaka…Filmrutor hit och dit och ljudnivåer upp och ner…efter ungefär femtielfte titten och då man är vääääldigt mätt på upplevelsen så vet man verkligen inte om det man jobbat på är bra eller dåligt…så på den stora premiärdagen så hade nervositeten uppnått förut oanade höjder…inte bara för att man var rädd att all ström skulle gå i hela Vänersborg just precis på klockslaget för premiären…eller att en meteor skulle slå ner på biografen och göra det till en otrevlig situation…eller att en otippad zombieapokalyps skulle bryta ut i biomörkret…de där vanliga grejerna att oroa sej för alltså…man var även nervös över att det man hade gjort inte alls var så vidare bra…man visste liksom verkligen inte längre…

klockan blev 19:30 och vi stod nu allihop på trappen till stora biografen i Vänersborg och peppade upp oss så mycket som fyra nervvrak kan peppa upp varandra…vi svajade in i lokalen och möttes av alldeles mycket mer folk än vi trodde skulle komma…mörkret föll i salen och det blev dags att visa vår lilla dokumentär om våra svettiga åtta månader…

alla skrattade på rätt ställen…applåder smögs in lite här och var…men framför allt…alla verkade vara genuint engagerade i vad de såg…snabbt byttes nervositeten ut mot en mystisk gåshud och stolthet men sen blev jag lite ledsen…ledsen över att jag visste att filmen snart skulle vara slut och då skulle den här känslan avta mer och mer för att sedan helt försvinna…om jag hade kunnat hade jag stannat kvar i de 45 minuterna för evigt…filmen var inte dålig alls utan det bästa jag har fått äran att vara med och utforma hittills…Hannes klipparbete var top notch, vi skötte oss exemplariskt bra däruppe på duken och man kunde känna kärleken i rummet…

ljuset tändes och vi hade ingen direkt plan för det som kom sen men vi ställde oss upp och bugade artigt…men sen ställde de sej upp och applåderade…jag kunde knappt få fram ett ord innan det och absolut inget efter det…vi var alla märkbart tagna och ögonen var fulla av de där tårarna som är av absolut bästa sorten…

så jag kommer att vara evigt tacksam för alla fina människor i det rummet. Tack för att ni gjorde den där kvällen till lätt den bästa i mitt liv. Tack för att ni skrattade på rätt ställen, tack för att ni tog er tiden och framfört allt tack för att ni var engagerade…jag kommer nu för alltid att jaga den här känslan likt värsta narkomanen men jag tror den här dopamin-jakten kommer vara av den bättre sorten…har fortfarande känningar från den kvällen då jag nu i dagarna råkat ut för oförklarliga leenden från ingenstans men oj vad dessa leenden klär mej…återigen TACK!

TACK!

https://www.youtube.com/watch?v=Cct7KVvDSgQ









En delikat liten jävla blommaÖvrigt

Posted by Marcus knutsson Tue, May 12, 2015 22:25:32

Från 8 sep 2014

Försiktigt men väldigt bestämt tog jag åter några fina springsteg och märkte att det faktiskt gick rätt okej…härligt proffsigt gled man tillbaka in i proffsig andning och hållning att skära glas med…det tog ungefär 3 kilometer innan det började kännas i min grymt osexiga häl men efter så många veckor/ månader av semi-handikapp vart jag väldans nöjd med den distansen…jag var faktiskt nöjd med det mesta…jag avancerade högst sexigt på det mesta vi tog oss an…mina armar hade börjat få ovana former som faktiskt var okej att de syntes i spegeln och vad var detta hårda som gömde sej under det där lilla bukfettet månne?…livet lekte och fåglarna kvittrade då vi under en svensexa bestämde oss för ett parti paintball…och det var roligt…de två minuterna innan jag bröt handleden…

Blog imageglad kille…

makes you think…är man speciellt utvald att få lite sådär extra skit regnandes över sej?…eller är man helt enkelt klen som en nyfödd dvärgkanin?…jag har inte varit så värst lättbruten förut och det måste varit runt 15 år sen jag lyxade till det med någon halvstukning men nu i detta projekt då vi ska visa upp hurpass mycket grekiska gudar vi är så råkar jag ut för åkommor den ena töntigare än den andra…nu vågar jag knappt ens gå ut om det blåser för mycket för då bryter jag väl nacken…80 kilo kunde jag bänka lätt dagarna innan men då det gällde ett fint ninjamove över ett kuddhinder på en halvmeter så tyckte min handled att det var dags att checka ut…eller hade handleden snackat med hälen och hört av den att jag faktiskt är en delikat liten blomma som inte fixar sånt här egentligen?…en delikat liten jävla blomma…


jag trodde aldrig att jag skulle sakna något som styrketräning såhär mycket…men det är väl ett stort tecken på att den här livsförändringen har funkat och rotat sig så till den högsta grad så att jag inte kan vistas i samma lokal som de andra i lefvande bilder då de lever livet och lyfter tunga prylar menas jag står och springer mina tre kilometer på löpbandet…jag var tvungen att gå ut och halvböla över min gipsade skämmighet…av alla de situationer som jag gett upp det här projektet så är den här den svåraste att komma tillbaka från…min kropp har väldigt högt och tydligt berättat för mig att det här inte är något jag ska syssla med…längre och längre tid går mellan träningspassen och de sockerfria chokladbitarna börjar att innehålla mer och mer socker…de konvexa och konkava vinklarna och vrårna börjar åter bli en välbekant degig historia…säga vad man vill om Marcus men han anstränger sej verkligen då det gäller att inte kunna vara med på utmaningarna…han har utmaning så det räcker att bara ta sej upp på morgonen…med det avståndet ner från sängen kan han ju lätt både bryta anklar och lår…för han är fan en delikat liten jävla blomma…


men jag kan fan springa nu…visserligen bara tre kilometer innan det gör ont men fan vad jag ska springa de där tre kilometrarna…och jag kan fortfarande göra situps…och jävlar vad jag ska göra situps…varje dag ska jag retaliera mot min ömma kropp på gymmet…eller kanske mer försöka sluta fred med de små stumpar som är kvar av min kropp som fortfarande är med på tåget…mind over fucking matter för jag är fan ingen delikat liten jävla blomma…vill du inte vara med handledsjävel så kan du fan hänga där i din gipskokong…alla vi andra i kroppen min ska på fest och du är inte bjuden…


då jag satt i väntrummet och inväntade min obligatoriska 10-dagars gipskontroll så upptäckte jag att jag kanske inte har mest otur i historien om all otur i hela världen…visst det är inte optimalt att bryta en handled de sista veckorna i ett projekt som innebär att man ska lyfta så tunga saker som möjligt men jag rullar i alla fall inte runt i en rullstol (inte än) och jag bröt inte sönder mej så jätteknepigt utan min fraktur var ändå snäll as far as frakturer goes…bara några veckor af gips kvar och fram tills dess kan jag i alla fall göra nånting…och nånting ska jag fanimej göra…

Blog image

Lite photoshoppad…då sprickan fan knappt ens syns…töntigt!

låt som ska spelas på min begravning –> Van Morrison, Gypsy Queen



Heal goddammit!Övrigt

Posted by Marcus knutsson Sun, July 13, 2014 11:39:53

18:e juni 2014

Jag hade snörat på mina nyinköpta joggingskor with pride och nu stod jag i startgroparna för att äga skiten ur tio minuter och femton sekunder…vi har tänkt att försöka oss på polistestet någon gång inom en snar framtid som en av våra överlefvande-utmaningar och ett moment i testet är att överleva två kilometer på under just den episka tiden…så en solig söndagskväll snitslade jag ut en sträcka på två kilometer sen bar det av i ett okristligt tempo så att gruset under mina fötter började brinna…jag missade tiden dock med 16 sekunder men det tyckte jag var rätt sweet ändå och nu hade jag ju en tid att slå, vilket jag planerade att försöka med varje dag efter det…då jag gick hem den kvällen upptäckte jag en liten men naggande god smärta i min vänstra häl…en smärta som verkligen hade gjort sig hemma nästa dag…haltandes likt Igor började jag inse det inte alls positiva i situationen…

”Achilleshäl” sa farbror doktorn…en ganska vanlig överansträngning…antiinflammatoriska piller och salvor så kan det gå över på tre till fem veckor…rast och vila och så fort jag får ont i hälen ska jag sluta med vad jag håller på med…jag ska alltså inte gå över huvud taget…det här kommer nog sänka diagrammet för mina 10 000 steg om dagen en smula…tufft att man fick nått som är uppkallat efter Brad Pitt i Troy men det är dock en liten tröst då jag sitter här hemma och fullkomligt ser hur konditionen packar sin väska mer och mer för varje dag för en semester den till synes aldrig kommer tillbaka från…jag antar att jag nu efter en vecka gått upp alla kilon jag tappat och min chans till poliskadett känns som en salig dröm jag en gång hade…


Blog image
ungefär så!

så nu sitter jag här…tycker enormt synd om mej själv och haltar förmodligen två kilometer på kanske 1 timme och femton minuter…det suger en del jättemycket också att jag fanimej gillade att jogga…det kändes som att jag hade hittat min grej där en stund och min dödsmetal playlist var komplett, peppande och ready to go…undra om man kan stirra argsint på sin häl i läkande syfte…i så fall borde jag vara ute och springa igen like yesterday…but noooo…

som tur är verkar styrketräningen gå bra utan vänsterfot så där kommer jag inte halka pinsamt långt efter men mina nya jogginskor får samla damm ett tag tyvärr och jag har nu ännu en ursäkt att komma sist på ännu en av våra utmaningar…så ser ni en allmänt bitter Igor-karaktär på stan haltandes fram då han svär små ramsor över sin eftersläntrande vänsterfot ta då med er att så kan det gå när hybrisen kommer till byn och man springer i hastigheter med hälar som ej varit med om någon form av hastighet förut…babysteps…lär er gå i maklig takt innan ni springer…för om man har otur kan man få bakläxa på det där med att gå…

kom igen läk nu goddammit!…





PerspektivÖvrigt

Posted by Marcus knutsson Wed, June 18, 2014 12:17:07

27:e Maj 2014

Nya saker i all ära men jag hatar fan i stort sett alla nya saker…om jag inte redan kan bemästra den nya grejen D.v.s…i så fall vaggas jag in i välsmakande och trygga hjulspår och den stora stygga nya förändringen har således inget att förstöra min dag med…

Vi betar av våra set och övningar, vissa försvinner ibland och byts ut mot nya som enligt rykten ska vara bättre för oss…något jag inte alls kan se då jag precis bemästrat den förra krångliga kroppsmarodör till träningsform…vi går på den grymt snåriga stigen mot marklyft…marklyft som min kropp inte alls tycks vara byggd för…det är mer som att rygg, benknotor och psyke stretar emot så gott det går när något sådant är i görningen…vi har övat oss på raka marklyft nu i nån månad…det är då man får hjälp på alla sätt och vis med att inte göra hela marklyftet utan man kan ägna sej åt att bara försöka trixa ryggen rätt då man lyfter…något som ryggen ska fixa hela vägen från marken sen men sånt tjafs har vi klarat oss utan jag och min bror under våra raka marklyft då vikterna ligger bekvämt uppstaplade över den där marken som är så långt långt ner….de raka marklyftet tog det lång tid att få till snyggt men jag fixade det fanimej till slut…då blev det dags att byta övning…

”sumo” marklyft…nu räckte det inte med att krångla rätt ryggen som inte alls gillar denna helt onaturliga ställning…nu ska man stå som en idiot när man lyfter också…och svettig utan dess like så att alla kan se en i alla speglar som såklart måste fånga alla vinklar av mina patetiska sumo lyft…jag ska alltså stå som en sumobrottare och marklyfta denna obekvämt tunga skivstång…alltså alla onaturliga företeelser man kan tänka sej på en och samma gång…jag är inte ett fan…

Blog imageBEHOLD!!!...

Okristligt ont i ryggen fick jag också…visserligen visade det sej vara träningsverk från hittills helt oanvända muskler men ändå…pass B (där sumo marklyft ingår) blev snabbt ett osexigt bottennapp och jag curseade Kim för att han utsatte mej för detta illdåd…ska jag behöva stå som i ett rejält toalettbesök utan toasits och svettas sönder samtidigt som jag gör något för mej helt främmande och grymt obekvämt?…livet tycktes verkligen ha exkrementerat mej rakt i ansiktet och jag fann ingen motivation alls till att fortsätta med detta osmidiga tilltag…

…sen sa Karolina att jag fick sexiga ben när jag stod där och svettade mej själv glansig…nu ser jag det som mitt kall att bemästra sumo marklyften…och jag tänker inte ge mej förrän jag är någon form av mästare på dom…spännande hur nya jobbiga saker får en helt ny innebörd när man får lite annat perspektiv…ett mer sexigt perspektiv…mystiskt hur lite ytlig info kan ändra hela ens inställning bara sådär…hur som helst…I needed it…något ni alla kan tänka på…tala om för varandra att ni är sexiga i tid och otid och speciellt då en av er tycks se ut som en gravt obekväm samt lika gravt bajsnödig sumobrottare med förstoppning…